För det första så kändes det verkligen att Viggo alltid kommer att vara en del av vårt lag. Han finns i våra tankar och i våra handlingar. Hans tröja hängde bakom oss och det var viktigt för laget att den skulle vara med, och att den ska med resterande matcher den här säsongen!

För det andra så fixade vi faktiskt att fokusera och bjuda på en fantastisk match. Vi gav verkligen allt för att göra det som vi tränat på så bra som möjligt. Vi fick tillsammans med motståndarna och domarna bjuda publiken på en match fylld av det mesta av det som gör innebandy till en så rolig sport. Fart, närkamper, fina passningar, täckta skott, mål och målvaktsräddningar, glädje och gemenskap. 

För det tredje så är det en, snudd på ofattbar, kamratskap, kärlek och omtanke om varandra i vårt lag. Vi lyfter och stöttar varandra. Nu när det är svårt att orka stå själv så finns vi där som grupp och står tillsammans, lutande mot varandra. Vi har ett gäng tonårskillar som vågar visa sig ledsna och vågar öppna för att de tycker att det är oerhört jobbigt just nu. Det möts av öppna famnar som erbjuder värme och tröst. <3 

Till sist är det också väldigt tydligt att vi har många fler med oss. Vi hade hjälp av alla som fyllde hallen. Som var med och bidrog till vår insamling till Suicide Zero. Som köpte fika och som swishade fast de inte hade möjlighet att vara på plats själva. Som hejade och klappade. Som visar att vi inte är ensamma om att sörja förlusten av Viggo och att vi har flera som vill stötta och hjälpa oss att klara av att fortsätta framåt även nu när livet stannat upp.