Min vänskap med Joakim sträcker sig över mer än 50 år. Våra föräldrahem på Fältabacken låg med ett stenkasts avstånd och den gemensamma skolan var Wieselgren där vi kamperade tillsammans under åren 1971-75. Barnen i vår ålder och i våra kvarter idrottade i Fältabackens BI där vi spelade landhockey och fotboll mot andra kvartersgäng. Vi tillbringade otaliga timmar med fotbollsspel i Per Carlssons källare och lika mycket tid med pingis hos Loffe Lindqvist.
Vi till och med boxades där jag speciellt kommer ihåg en stjärnsmäll som utdelades av den minsta av oss. Till åskådarnas stora förvåning.
Utöver vårt spontanidrottande fanns det ytterligare en faktor som förenade oss. En fotbollsklubb på Olympiafältet som alla i vår omgivning tillhörde. Gammal som ung, alla var med i HAIS.
Joakims idrottsliga bana fick dock ett abrupt slut en lördag förmiddag på Viskängen i januari 1974 då han bröt benet i en närkamp med motståndarlagets målvakt, Anders ”korven” Möllergren. Det blev ambulans och ett komplicerat öppet benbrott. Fram till denna händelse hade Jocke hunnit med 26 pojkmatcher i HAIS vilket innebar att det sportsliga avtrycket inte blev speciellt stort. Detta reparerade Joakim med råge senare i livet då han kom att ingå i HAIS styrelse under en tidsperiod som sträckte sig från 1994 fram tills hans allt för tidiga död den 19 oktober 2022.
Mitt sista möte med Joakim var en sensommardag i augusti då vi tillbringade två timmar i hans uterum på Ronnebygatan. Samtalet handlade om HIF, HAIS och livet efter döden samt allt annat som kommer på tapeten när man vet att ens tid är utmätt. Här visade Jocke vilken människa han var. Trots påfrestande behandlingar med diverse biverkningar och återkommande dåliga besked från läkarna behöll han sin positiva inställning och sin torra humor. Han kände sig priviligierad och var tacksam över det liv han levt även om han inte hade tackat nej till några ytterligare år innan den eviga vilan skulle inträda.
Under en stor del av mina år som ordförande för HAIS har Joakim varit min vice ordförande och mitt bollplank. Han har bromsat mig när jag har farit iväg och pushat mig när det behövdes. Jag har alltid varit mycket tacksam för denna insats och vill till och med hävda att det varit en förutsättning för mina många styrelseår att jag haft en person som Joakim vid min sida, en person som jag också har haft förmånen att kalla min vän.
Tack för allt, Joakim.
